Göran Glivberg

Göran grundade kanotklubben Strömstararna efter att ha provat på forspaddling i Åre.

Till en början var han osäker på om Stockholms Ström var en lämplig plats att paddla på. Alla han frågade avrådde å det bestämdaste från att sätta sig i en kanot på Strömmen.

Det var alltså du som grundade Strömstararna. Vad var det som fick dig att göra det?

Det började 1976 med att jag såg en artikel i KanotNytt om forspaddlingskurser i Åre. Då hade jag paddlat mycket långfärd redan men jag ville prova något nytt och jag kände mig dragen till det strömmande vattnet. Redan första sommaren gick jag både nybörjar- och fortsättningskurs och sommaren därpå var jag tillbaka i Åre Forskanotskola. Under tiden hade jag gått här hemma och spanat på Norrström och försökt hitta likasinnade i Stockholm utan framgång. Till slut beslöt jag jag mig för att dra igång Strömstararna och så blev det efter att jag lyckats övertala fem kompisar så att vi fick ihop styrelse och revisorer. Valven under Norrbro, som numera är Medeltidsmuseum, var vårat första kanotförråd och kanoter fick vi låna av Åre Forskanotskola.

Vad är det roligaste, mest spännande eller överraskande du har upplevt med Strömstararna?

Det roligaste var nog nybörjarkurserna som vi arrangerade ihop med Friskis & Svettis under ett antal år. Dom började med fyra kvällars grundträning i Stockholm och avslutades med tre dagar i Björbo. Dom första åren med Vattenfestivalen var också kul, Flamencopaddlingen blev också en rolig tradition. Vi har haft många roliga fester också. Det mest spännande har nog slalomtävlingarna varit.

Grand Prix, Strömstararnas traditionstyngda slalomtävling är också ditt verk, vad är historien bakom denna?

Det var visserligen jag som tog initiativet till den första tävlingen men att det blev så lyckat beror på att det var många i tävlingsorganisationen som gjorde ett fantastiskt jobb under många år. Från början var syftet att göra klubben och sporten känd och där lyckades vi över förväntan. TV1, TV2, Radio Stockholm och dom stora dagstidningarna var där varje år. Så småningom blev sponsorinkomsterna allt större och vi fick råd att hyra och rusta upp klubbhuset, köpa klubbkanoter, arrangera proffsiga tävlingar och lägga pengar på kistbotten inför framtida satsningar. Jag har varit med på alla tävlingarna; dom flesta åren har jag jobbat med arrangemanget men jag har tävlat några år också.

Hur ser du framtiden för Strömstararna/Svensk forspaddling?

Jag är inte med så mycket längre och vet inte riktigt vad som händer men det verkar som om sporten hamnat i bakvatten. Jag tror ändå att klubben och sporten har stora möjligheter, men det beror på många saker om det ska gå framåt.

Hur har klubben förändrats genom åren?

Dom första åren växte klubben ganska snabbt för att stabilisera sig kring 200 medlemmar. Även om det om det tävlades mycket i slalom så hade vi mycket lek-/motionspaddling, kanotpolo, och andra kringaktiviteter också. Rekreationspaddlingen tog sen över mer och mer vilket jag tror beror på kurserna, Vattenfestivalen och att det arrangerades allt färre tävlingar runt om i Sverige.

En tydlig trend inom forspaddlingen är att fler och fler ägnar sig åt paddlingen som rekreation snarare än i tävlingssyfte, detta är särskilt tydligt hos Strömstararna. Är detta positivt, eller borde vi satsa mer på tävlingsverksamhet?

Personligen tror jag att det bästa för klubben är mångfald. Vi behöver både slalom, rodeo, polo, lek och motion. Vi behöver också alla nivåer, både elit och semesterpaddlare. Vi behöver alla åldrar och båda könen. Vi behöver tävlingsarrangörer, funktionärer och administratörer. Jag vet inte vilket som är viktigast – det blir ju ändå dom som engagerar sig och jobbar som sätter sin prägel på klubben.

Har du själv varit aktiv inom tävligspaddling och i så fall på vilken nivå? Vilka är dina största framgångar?

Ja, men jag var rätt gammal när jag började så jag hamnade alltid långt ner på resultatlistorna tills vi blev tillräckligt många för att bilda en oldboysklass. Då ökade motivationen, det blev en strid på kniven och jag lyckades t.o.m. få några SM-medaljer, men det låter mer än det var, ofta var vi inte fler än 5-10 st i klassen.

Finns det något ställe, känt eller okänt, som du rekommnderar för forspaddling (en personlig favorit)?

Jag har nog inte något okänt ställe att rekommendera, jag har mest paddlat på dom vanliga ställena. Västerdalälven brukar vara bra, där finns ju vatten för alla nivåer, Nås för nybörjare och Kärring- och Fänforsen för dom vana.

Forspaddlingen är en väldigt liten sport, det har både för- och nackdelar, vad tycker du? Hur skall man locka fler till forspaddlingen?

Ja, i Sverige, men på kontinenten och i många andra länder är det en stor sport. Jag tycker det vore bra om sporten växte och blev stor men jag tror inte att varje klubb ska bli för stor. 200-400 medlemmar tror jag är lagom för en kanotklubb. Långsiktigt, tålmodigt arbete är det som ger framgång på sikt.

Har du några tips till nybörjare/folk som vill lära sig paddla fors?

Gå med i närmsta kanotklubb, KKSS om Du bor i Stockholm. Gå kurser, men se till att det är instruktörer med högt säkerhetstänkande.

Kan du föreslå någon annan ”profil”, någon som har betytt mycket för klubben? Varför?

Svår fråga därför att det är så många som betytt mycket för klubben. En personlig favorit är nog ändå Lasse Sjöholm som började paddla fors när han blev pensionär och sen var med som instruktör både i badet och i forsen. Nu är han närmare 80 år och jag tror att han har slutat med forspaddling.

Erik Wettergren